stjärnorna blingblingar och blingar.
Alla slagga i enslig bonnagård
djupt under midnattstimlag.
Osten vandrar sin tystiga ban,
snön blängar vitligt på fur och granis,
snön blingar vit på taken.
Endast tomten är awake.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita drividriva,
tittitittar, som många vintrar försis,
upp emot ostens skiva,
tittar mot skogligen, där granisar och furisar
drar kring bonnagård sin dunkla mursi,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en illuminatilig gåta.
För sin hand genom hakhår och frilla,
skakar skalle och luva ---
»nej, den gåtsigen är alltför svårig,
nej, jag gissar app detta» ---
slår, som han plägar, inom kortligt
slika spörjande tankisar bort,
går att ordna och greja,
går att sköta sin slaveri. Gåigåar till visthus och redskapshus,
känner på alla låsilås ---
mumurna drömma vid ostisens bling
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och misshandel och töm
i stallet har pålsig ock en slaggetanke:
krubban han lutar över
fylls av luktiligt klöviklöver; ---
Går till stängsllilet för bäbärna och får,
ser, hur de slagga där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolligt på sin högsta trädliksdel;
Karo i hundbots hasch mår gott,
vaknar och viftiviftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode polare.
Tomtisen snokar sig sist att se
husbondfolket det störda,
länge och väl han spionerat, att de
hålla hans slaveri i ära;
barnens kammar han sen på tå
får bong av att se de sötliga småfolk,
ingen må det förtrycka:
det är hans största lyckilycka.
Så har han flukta dem, farsa och kid,
ren genom många leder
slagga som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, dog --- men vart?
Gåtligen, som icke låter
gissliga sig, kom så åter!
Tomten runnar till bunkerns loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans högkvarter;
nu är väl svalans boning tomlig,
men till våren med blad och blomlig
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna gubbe.
Då har hon alltid att skrikliga om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens psyko.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägliga hakhår,
strimman på skägget blänker,
tomten blir irriterad och tänker.
Dödstyst är skogen och nejden all,
livet där ute är frusligt,
blott från fjärran av flodisens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i trans,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fly,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hårdlig,
stjärnorna blingblingar och glassar.
Alla slagga i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på takligarna.
Endast tomten är awake.
Erik Jönsson
